Det tar fyra rader från att Svenska Dagbladets politiska redaktör Tove Lifvendahl ställer frågan om vad som skulle kunna ”ingå i en barnens kanon” till att hon hamnar i en läslista för ”ett nyanlänt barn och dess föräldrar”. Vad det korta avståndet i Lifvendahls associationsbana avslöjar är att införandet av en kulturkanon varken handlar om att lyfta och kanonisera Sveriges främsta författare eller att erbjuda en jämlik grund för alla landets skolelever, som kulturjournalisten Vesna Prekopic påpekat i Dagens Nyheter.

De pratar helst inte högt om det – än – men förslaget om en kulturkanon är för Sverigedemokraterna och Tidöregeringen de facto en nationalistisk disciplinering, som DN:s Kristina Lindquist så klockrent uttrycker det.

Lifvendahl, å sin sida, är något mer frispråkig än politikerna högerut. Till att börja med bör invandrade barn och deras föräldrar öppna Elsa Beskows ”Tomtebobarnen”. Få etniska svenskar som inte sysslar med folkmusik vet nog vad en nighambo är, men i en flirt med sverigedemokraten Mattias Karlssons fruktlösa projekt att omvandla folkkulturens mångfald till trång nationalromantik upplyser Lifvendahl att högläsning av Beskow krävs för att ”träna in språkets melodi med dess rytmiska nighambo”. Dessutom kan utlänningen lära sig hur man ”för sig i den svenska naturen”.

Beskows vackra målningar och fyndiga rim i all ära, men att Lifvendahls första och främsta tips är en 113-årig bilderbok som talar om att ”far är stark och modig, och mor är blid och rar” visar både på hennes ointresse för och okunskap om svensk barnlitteratur.

Trots att svenskan är ett litet språkområde håller svensk barnboksproduktion världsklass. Mycket beror självfallet på Astrid Lindgren och hennes generationskamrater vars största och mest värdefulla bidrag till den svenska barnkulturen var att lyfta fram upproriska och egensinniga barn. Likt Lennart Hellsing och Tove Jansson blomstrade Lindgrens verk i efterkrigstiden – en epok som krävde revolt mot auktoriteter, något som inte bara speglas i deras verk utan också i dagens utgivning.

Även jag läste Astrid Lindgren när jag kom till Sverige som nioåring. Den första av hennes böcker som sattes i händerna på mig av mina underbara och älskade SFI-lärare Gunilla och Lotta på Alvesta flyktingförläggning var ”Ronja Rövardotter”. Ingen – varken stora eller små – bör gå miste om Lindgrens stora, mångfacetterade och fantastiska författarskap, men det finns en uppsjö nyutgivna verk för att förstå dagens Sverige. Varken bondesamhället som skildras i ”Emil i Lönneberga” eller det högborgerliga livet i ”Madicken”, som Lifvendahl föreslår som läsning för nyanlända, reflekterar våra liv idag.

Vi lever snarare i ett land med enorma klassklyftor som allt som oftast sammanfaller med hudfärg, där mörkhyade städar hos vita under orimliga arbetsvillkor, briljant skildrat i den aktuella reportageboken ”Rent åt helvete” av journalisten Elinor Torp, men också i Uje Brandelius och Clara Dackenbergs bilderbok ”Hemma hos Harald Henriksson”. Och medan regeringen fortsätter att sänka skatten för de rikaste har ensamstående föräldrar allt svårare att få ihop till mat, vilket Elin Johansson och Ellen Ekman berättar om på ett hjärtskärande om än humoristiskt vis i ”Veckan före barnbidraget”.

Borgerliga skribenter må drömma sig bort till ett gammalt Sverige där Beskow i ”Tant Grön, Tant Brun, och Tant Gredelin” förordar barnaga. Men att hänga med i sin samtid är att i stället läsa Ebba Forslinds subtila blinkning till Beskows en gång så hyllade, senare ifrågasatta, serie om de tre tanterna. Hos Forslind finns inga pekpinnar eller sensmoral, utan ren kärlek från de tre ingifta och nya fastrarna.

Att inte sticka huvudet i sanden och se verkligheten vi lever i, som barnet gör i Anna Höglunds ”Barnet som inte kunde blunda”, är en bedrift. Kanske skulle Lifvendahl och hennes åsiktsfränder då se de verkliga problem vi står inför – klimatkaoset – och sluta skylla samhällets alla problem på en specifik grupp. Läste de Nora Khalils ungdomsroman ”Abow” skulle de inse att kriminalitet och droghandel varken handlar om dåligt föräldraskap eller kultur utan är resultatet av ett systematiskt försummande av de orter där resurssvaga människor bor. De som, likt familjen i Henrik Wallnäs och Matilda Rutas ”Åka buss”, flytt hit i hopp om en tryggare framtid.

Vi som kommer från andra delar av världen är här nu och det svenska samhället är lika mångfacetterat och brokigt som i Mimi Åkessons och Linda Bondestams ”Här är alla andra”. Så ska ett samhälle se ut, långt ifrån det homogena land som högerskribenter och högerpolitiker vill omvandla det till. Inte länge till kanske, men ännu finns det plats för de udda figurerna, som i Sven Nordqvists ”Lisa väntar på bussen”.

Listan över barn- och ungdomsböcker som reflekterar dagens Sverige kan göras lång, men jag stannar där i hopp om att ovanstående titlar bjuder in Lifvendahl till eftertanke om att alla – inte bara nyanlända – behöver läsa för att finna sig själva i denna värld. Men det kan aldrig uppnås med pekpinnar och en uppbygglig kulturkanon från statsmakten. Utan snarare med ett välkomnande och jämlikt samhälle.