Ånger och detransition är två av de mest omdebatterade men också missförstådda ämnena kopplat till könsbekräftande vård, eller transvård som det också kallas.

Den som genomgår en transition börjar leva som ett annat kön än det den tilldelades vid födseln: medicinskt, socialt eller juridiskt. Medicinskt innefattar det ofta hormoner och/eller kirurgi.

Detransition är att återgå till att leva som sitt tilldelade kön eller ett annat kön (till exempel från transman till ickebinär) men kan precis som en transition vara medicinsk, social eller juridisk.

Ånger och detransition är inte synonymer, något som också SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, understryker i sin rapport från 15 juni i år om forskningsläget kring ånger och detransition i transvården.

Det är lätt att tro att det i debatten finns två läger, där det ena hävdar att alla transpersoner kommer att ångra sig och det andra att detransition inte bör diskuteras. En onyanserad debatt skapar myter, missförstånd och fördomar.

Vissa ångrar till exempel delar av sin könsbekräftande vård utan att detransitionera, och andra detransitionerar utan att ångra att de börjat leva som ett annat kön än det de tilldelats vid födseln. Olika studier sätter graden av ånger mellan 0 och 4 procent och erfarenhet av detransition till mellan 1 och 13 procent.

Många är inte missnöjda med den vård de fått, men tycker att det är för svårt att leva öppet som transperson på grund av omvärldens eller närståendes reaktioner.

Vissa fortsätter identifiera sig som trans men känner sig nöjda med de effekter som uppnåtts genom hormonbehandling och ser inget behov av att fortsätta med den.

Andra ser sig inte längre som transpersoner och önskar backa medicinska behandlingar.

Det finns lika många berättelser som personer och de förtjänar respekt och en stöttande omvärld.

Det kan vara lika svårt att detransitionera som det var att börja en transition. Det kan innebära komplicerade tankar och känslor, svåra samtal med närstående och rädsla för hur vänner eller vården kommer att bemöta en.

Alla med erfarenhet av detransition förtjänar stöd. Transsammans samtalsmottagning erbjuder stödsamtal för personer till och med 26 år när det kommer till tankar om ånger och detransition.

Transsammans vill bli bättre på att lyfta fram frågor kring ånger och detransition. Vi välkomnar alla med erfarenhet av detransition som medlemmar.

Nu behövs följande åtgärder:

1. Vården måste korta väntetiderna för utredning vid könsdysfori. Alla som har behov av kvalificerat samtalsstöd kring könsdysfori ska ha möjlighet till det. Med dagens långa väntetider börjar vissa självmedicinera i väntan på utredning, något som kan öka risken för att de senare ångrar sig.

2. Riksdagen bör anta en ny och modern könstillhörighetslag som inte ställer krav på långvarig läkarkontakt för att kunna ändra juridiskt kön – vare sig det är första eller andra gången.

3. Sverige behöver en nationell strategi för information under utredningar, uppföljning av vård och stöd till dem som ångrar eller vill avbryta en transition. Alla som utreds ska kunna känna sig trygga med att utforska tvivel eller oro under utredningens gång och få realistiska förväntningar på livet efter en transition.

4. Stöd till närstående som inte är stöttande och har svårt att hantera sina reaktioner. En omgivning som inte stöttar riskerar att leda till psykiskt lidande och detransition: vissa återgår till att leva som ett kön de inte känner sig som på grund av omgivningens attityder.

5. Alla som önskar avbryta en transition, detransitionera, eller som upplever ånger kring behandling ska kunna få behandling med hormoner, kirurgi och/eller samtalsstöd utifrån sina behov.

Ånger och detransition är ett komplicerat ämne. Nu krävs förändring som hjälper människor i svåra situationer.

SKRIBENTEN

Signe Krantz, ordförande för Transammans, förbundet för transpersoner och närstående

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.