Arvid Jurjaks är journalist, bosatt i Berlin, och skribent på kultursidan.

Alla som vaknat upp med en intorkad smak av alkohol i munnen och en känsla av att hjärnan jäser; med pulsen dunkande bakom ögonen och ett svällande tryck under huden av svett som kliande tränger ut ur porerna; alla som vaknat upp i ett sådant tillstånd kan så klart tänka sig att vara utan.

Eller?

Det finns inget egenvärde i att få sömnen tunt utsmetad över några få oroliga timmar, för att sedan tvingas på fötter av en brännande sur känsla i inälvorna.

Varför?

Varför den sista baren?

Varför de sista glasen?

Varför över huvud taget kolla klubbkön?

Och sedan gå in, trots att den var över en timme lång.

Listan kan göras både oändlig och mer oanständig. Tills man hamnar någonstans hos ”Odysséens” Elpenor, som vaknar till ljuden av att skeppen ska segla, glömmer att han däckat på taket till Kirkes palats, raglar ut över kanten, faller och dör.

Bakruset. Den inverterade formen av ruset.

Fyllans negativ.

De packades upside down, för att låna från tv-serien ”Stranger Things”.

Lika evig som berusningen har den hängt oss i hasorna sedan tidernas begynnelse. De första arkeologiska bevisen för framställning av öl är daterade till cirka 12 000 år före Kristus. Det rimliga antagandet är att bakfyllan är lika gammal – som medicinskt tillstånd vill säga.

För om ruset har varit en omistlig del av människans kulturella historia, har bakruset haft det svårare att hävda sig. Åtminstone jämfört med den uppburna plats tillståndet har idag, som en snittyta mellan full och nykter och skådeplats för ånger, uppror, självtvivel och allehanda bleka eftertankar.

Visst går det att hitta en rad antika källor som berör ämnet. Den brittiske författaren Ian Gately nämner ett par i boken ”Drink: A Cultural History of Alcohol” (2008), ett av de många populärhistoriska verk som finns om supandets ställning genom århundradena.

Det finns så klart en sådan bok även om bakfyllor. I ”Hung Over: The Morning After and One Man's Quest for a Cure” (2018) söker den kanadensiska journalisten Shaughnessy Bishop-Stall efter belägg för grekisk, romersk och även biblisk dagen efter-stämning. Men de flesta fynden han beskriver rör i själva verket pågående fyllor, sällan uppvaknandet från dem. Dessutom gör han upptäckten att de kurer som i våra tider antagits vara antika sätt att häva bakruset – vindränkt ål, råa uggleägg, rutten tång etc – egentligen var den tidens avvänjningsmedel.

Fisk till vinet är en sak, fisk i vinet en annan. Men det var i alla fall det som romaren Plinius den äldre rekommenderade för att få folk att avstå från kruset.

Jag tror det är bättre att leta efter bakfyllans kulturhistoriska begynnelse i samband med syndens inträde i det västerländska samvetet. ”Dagliga rus, uti sus” med ”harpor och spel och dans” slutar alltid med ”klagan i gråt, med jämmer och ack”, skriver den svenska skaldekonstens fader Georg Stiernhielm i dikten ”Hercules” från mitten av 1600-talet.

Texten skulle lära den tidens unga adel att välja den smala, nyktra vägen.

Ord som ömkan och framför allt skam har nu funnit sin plats som religiösa instanser istället för individuella. Även om Stiernhielms målande beskrivningar av de olika lasterna, där han också namnger ett stort antal vin- och ölsorter, kan väcka vissa misstankar om hans egen dygdighet.

Med Fredmans epistlar 100 år senare vidgade Carl Michael Bellman ordförrådet för det vämjeliga tillståndet dagen efter. I ett mindre känt självbiografiskt utkast året innan han dör skriver skalden resignerat: ”Jag röker, jag dricker, jag somnar, jag vaknar. [...] Yr i huvudet och betraktande smörgåsar, citronskivor och flera backanaliska reliker på min nattkappa, blev jag ängslig vid åtanken av mina beskedliga föräldrar.”

Men det ska dröja 100 år till innan det fanns ett namn för det Bellman led av.

Jag kan tänka mig roligare sammanhang att vara bakis i än en grupp putslustiga och infallsrika Uppsalastudenter under mitten av 1800-talet. Men där dyker det i alla fall upp för första gången, ordet bakrus, i en studentikos lustighet nedtecknad 1850 av en av medlemmarna i ett manligt sällskap med det käcka namnet Juvenalerna.

Samtidigt som alkoholism för första gången beskrevs som en sjukdom av den svenska läkaren Magnus Huss och en allt radikalare nykterhetsrörelse på allvar började få politiskt inflytande blev alltså svenskarna bakis för första gången.

Det var också nu som Sverige började beskrivas som ett söndersupet land, härjat av en allt mer utbredd brännvinsproduktion. Även om påståendet att människor bälgade i sig 46 liter sprit per person om året är ren propaganda från nykterhetsivrare, enligt Mattias Svensson i boken ”Så roligt ska vi inte ha det” (2020) om den svenska alkoholpolitikens historia.

Intressant nog sker en liknande språklig utveckling även i andra länder. Tyskan får nu sin Kater, också här i studentsammanhang, och strax efter sekelskiftet introduceras ordet hangover i den anglosaxiska världen. Shaughnessy Bishop-Stall förklarar det med att den industriella revolutionen ställde nya krav på säkerhet och produktivitet, vilket också förändrar synen på fyllan.

Supandets insatser blir högre. Både moraliskt och ekonomiskt.

”Vardagsdrickande i arbetslivet [var] något som gick an på bondgården”, skriver Mattias Svensson i sin bok, och konstaterar att det ”blev direkt farligt bland tunga maskiner i en industri”.

Bakruset blir nu också på allvar en kulturell institution. En metafor för uppgång och fall som redan under 1900-talets första år också kom att användas i överförd betydelse. Det ekonomiska, finansiella, sociala bakruset, en läxa efter alltför ivriga utsvävningar. Som helt igenom självförvållad förlänas den dessutom en särskilt tragisk karaktär.

Trots det ska det dröja till år 2000 innan det lanseras en medicinsk term: Veisalgia, sammansatt av norskans kveis och latinets algia. Bakis är alltså numera ett legitimt sjukdomstillstånd, beskriven i den medicinska facklitteraturen. Typiska symptom: Yrsel, huvudvärk och illamående.

”Det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt”, sjunger Povel Ramel när han vaknar upp i låten ”Gräsänkling blues” från 1951. Här i Berlin sker sådana ångestfyllda uppvaknanden snarare på tisdagar. För de som lyckats somna över huvud taget. Den tyska huvudstadens technoklubbar med alkohol, droger och långa öppettider till långt in på måndagen har gett upphov till det lokala talesättet ”efter techno kommer tisdag”.

Mina värsta bakfyllor har jag haft i Berlin. Som en smäll mot huvudet efter att den värsta smärtan klingat av kan den dova känslan dröja sig kvar som en hjärnskakning fram till fredagen.

Ett tag hade jag som princip att aldrig ställa in på grund av bakfylla.

Det är det ingen som tackar en för i en stad som Berlin.

Redan August Strindberg låg och vred sig här i sin ångest så tidigt som 1892. Författarens tid i den tyska huvudstaden är skildrad i den självbiografiska romanen ”Klostret” som gavs ut först efter hans död. Den inleds med en av de nu mest slitna troperna inom den litterära baksmällan: Uppvaknandet:

”Var var jag igår? Hur länge har jag sovit? Högst tre timmar!” klagar Strindbergs alter ego Axel B omtumlad i sin säng.

”Nu kom ångesten utan grund, samvetskvalen utan egentlig orsak då han icke kunde erinra sig ha gjort något direkt ont eller förstört någon större penningsumma. Och nu rullar gårdagen opp sig med alla dess brokiga upplevelser i vilka han uppträder på ett för sig vidrigt sätt, löjligt och dumt sätt. Han hör vartenda ord han fällt, och finner allt smaklöst, oförsiktigt, rått. Han ser varenda scen.”

Sedan det här tidiga exemplet på den litterära baksmällans urscen kan listan på liknande övningar göras lång.

Thomas Pynchon, ”Gravitationens Regnbåge” (1973): ”Vid det här laget har Piraten lyckats sätta sig upp på sin smala ungkarlssäng och blinkande se sig omkring. Fy fan. Åh, fy fan.”

I Salman Rushdies ”Satansverserna” (1989) vaknar profeten Muhammed med en sprängande bakfylla i ett rum som han aldrig har sett.

I Bret Easton Ellis berömda morgonscen i ”American Psycho” (1991) beskrivs huvudpersonen Patrick Batemans minutiösa badrumsrutiner med ansiktsmasker, krämer och munsköljning med tillägget ”alltför bakfull för att jobba med tandtråd ordentligt” inom parentes.

För att inte tala om de som skrivit i bakrus. Hemingway, James Joyce, Sartre. I Sverige är nog den gravt alkoholiserade poeten Gunnar Ekelöf det mest slående exemplet. I boken ”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma” (1994) skriver Olof Lagercrantz hur vännen lärde sig att utnyttja det sköra tillståndet dagen efter för sitt skrivande, även om ångesten som ”blamageguden” utsatte honom för plågade Ekelöf extremt.

Poängen med ovanstående exempel är inte bara att de är många (och kan göras till långt fler). Utan också att de är manliga. Precis som fyllan har bakfyllan och dess attityder länge varit ett privilegium (om det nu kan kallas så) förbehållet mannen. Komedin ”The Hangover” (2009) om en svensexa som urartar går att se som ett slags kröning av det här privilegiet. Inte minst med tanke på att filmen är en av de mest framgångsrika komedierna med 15-årsgräns någonsin.

Sonja Åkessons rader ”Grannfrun sitter i fönstret och syr / Mamma är bakfull och ute och spyr” från diktsamlingen ”Dödens ungar” (1973) utgör ett sällsynt undantag på kvinnlig fyllesjuka. I boken ”Som hon drack: Kvinnor, alkohol och frigörelse” (2015) skriver Lisa Wiklund och Jenny Damberg om hur kvinnors ökade ekonomiska oberoende och självständighet också lett till en frigörelse i förhållandet till alkoholen.

Jo, det finns en film som heter ”Hangover Girls” från 2013. Jag har sett den. Med tysk dubbning. Det var ett misstag. ”Rough Night” från 2017 med Scarlett Johansson i en av rollerna beskrivs då som ett mer värdigt försök till en så kallad genderswap på ”The Hangover”, liksom sommarens ”Joy Ride” med Oscarsnominerade Stephanie Hsu.

Men redan innan den grabbiga förlagan hade ”Sex and the city” och Helen Fieldings ”Bridget Jones dagbok” (1996) bidragit till att göra bakfyllan mer jämställd. Och när Veronica Maggio släppte låten ”Hela huset” 2013 fick Timbuktus tio år äldre ”The båtten is nådd” sällskap som en av Sveriges mest älskade bakishymner. Den stafettpinnen har sedan tagits över av Tove Lo. I videon till ”Habits (Stay High)” från 2014 vaknar hon upp i en soffa efter en fest, gnider sig i ögonen och tömmer resterna ur en överbliven öl. Att det är Tove Lo som också ligger bakom albumet ”Sunday Hangover” (2009) där hon gör akustiska covers under pseudonymen Sue Ellen är helt i linje med den här utvecklingen.

Sue Ellen Ewing i tv-serien ”Dallas” måste nog räknas som en av tv-historiens mest älskade kvinnliga alkoholister. Varför finns det ingen drink uppkallad efter henne? frågade sig Süddeutsche Zeitung i Tyskland för några år sedan. Här har annars det ökade kvinnliga drickandet fått ett svar genom ett stort antal böcker de senaste åren av kvinnor som slutat. Även på engelska breder genren ”quit lit” ut sig som en parafras på chicklit.

Feministisk backlash? Eller bara för mycket av det roliga?

Lisa Wiklund och Jenny Damberg lyfter fram bloggar och sociala medier som en av de drivande faktorerna till det jämställda drickandet. Inläggen som sprids där är ofta författade under just bakrus, med taggar som #bakis, #bakisbrunch och #dagenefter.

Bakruset som demokratisk motor, med andra ord. Men också som en statusmarkör. Inte alla lägger upp bilder på sig själva när de är packade; att göra det dagen efter blir ett sätt att berätta om festen ändå.

Här är Ekelöfs blamagegud som bortblåst.

Bland hashtaggarna återfinns även ett annat svenskt ord: bakishäng. Jag hittar ingen motsvarighet på något annat språk. Det fullkomligt outhärdliga i att umgås med andra bakfulla dagen efter får väl ursäktas när det kommer från ett land som aldrig riktigt lärt sig hantera spriten, om man nu ska tro nykterhetsrörelsens propaganda.

Annars finns det en tydlig internationell samstämmighet kring åtminstone ett förslag på hur veisalgia bör stävjas.

Mat.

I min uppväxtstad Karlskrona åt jag kebab på Michel's. I Malmö var det falafel på Jalla Jalla. I Berlin är det sällan något som hjälper. Jag frågar i en chattgrupp med vänner som jag lärt känna på olika dansgolv genom åren. ”Kycklingbuljong om det är efter droger, farfalle in bianco (smör och parmesan) om det är från alkohol”, svarar en italiensk vän. En bekant från Storbritannien tipsar om syrgas. Det hade hans farfar nämligen använt som bakfull stridspilot i Royal Air Force.

”Konterbier” (kontra-öl, det vill säga återställare), svarar en tysk vän.

I boken ”Hung Over” träffar Shaughnessy Bishop-Stall en rad entreprenörer som lanserat mer eller mindre lyckade botemedel mot bakruset i hopp om omedelbar succé. Bishop-Stall blandar även ihop sin egen tinktur. Och hävdar på fullaste allvar att den fungerar. Men ingen verkar intresserad – på riktigt.

Detta är den verkligt intressanta slutsatsen i en annars ganska tragglig bok. Baksmällan går att utrota, menar författaren. Åtminstone medicinskt. Det verkar vara svårare kulturellt. Jag skickar ut den här sensationella nyheten i chattgruppen. Som svar får jag ett par loja hjärtan.

Och nog är det ändå så, att när den porlande känslan av ruset ökar och lågan stiger, lodar oundvikligen en tyngd åt motsatt håll allt längre ner i djupet.

Som om den ena riktningen förutsätter den andra.

Först när den jordas i bakruset får ruset sin substans.

Kanske en tröst nästa gång du slår upp ögonen och undrar:

Varför?